Ibland måste jag nästan nypa mig i armen för att känna att allt detta är sant. Att jag väger precis så mycket som jag vill, jag är (så gott som) nöjd med min kropp och jag har ett sunt förhållande till mat och godsaker. För ett år sedan fanns detta endast i mina drömmar, jag hade ju försökt gå ner i vikt ”tusen” gånger och under hela mitt vuxna liv.
Igår var jag på stan med mina två bästa vänner och vi avslutade med en snabb middag på ett italienskt ställe. Jag stod och valde länge och väl, beslutade mig för en bit lasagne. Gott och väldigt mättande, lämnade halva biten. Det är ett STORT steg i min värld, att lämna mat för att inte bli så där proppmätt och må dåligt. För det jag gör numera när jag äter för mycket, jag mår dåligt. Förut åt jag mig alltid proppmätt, varje måltid, varje dag. Det är en omöjlighet för mig nu.
Så, jag nyper mig i armen *aj* och inser att det är sant! Jag är här, på riktigt och ja, wow…
Ha en underbar dag! (Idag blir det Itrim för mig och supervågen, spännande!)