Det är länge sedan jag skrev och nu känner jag att jag är peppad igen. Som jag har berättat har det varit mkt med huset och det har helt enkelt inte funnit tid för bloggande. Men nu ska jag ta tag i det igen, gör det är ju faktiskt jättekul.
Jag har sedan två veckor gipsad fot och underben efter att ha opererat en sena i foten som var av. Får inte stödja på benet och det resulterar i att foten och benet blir svullet så fort jag gå omkring eller står. Så det är mkt stillasittande. Och det är hemskt. I fredags tog jag och sambon bilen till skogen (det tar tre minuter att gå!) bara för att jag skulle få komma ut och lukta lite skog. Gick en bit och njöt, att det kan dofta så gott och låta så tyst! Har nu två veckor kvar med gips och sen ska jag få nån slags stövel och jag får då oxå stödja på foten. Livet kommer återvända!
Mitt i allt mitt "skit" får jag ett mail som berättar att en fd jobbarkompis dotter, 16-17 år, har fått leukemi. Pang bom, mitt skit är rena rama himmelriket. Tänker på henne hela tiden. Hur kan livet vara så orättvist? Hur kan mördare och elakingar få leva och barn bli dödssjuka?
Så ta vara på livet, lev nu inte sen och krama dina nära och kära ofta. Berätta för alla du älskar att du älskar dem, varje dag.
Jag ser fram emot att jag bara har två veckor kvar med gipset och under tiden ska jag ta vara på tiden och läsa många bra böcker.
