Ett nyp i armen

Ibland måste jag nästan nypa mig i armen för att känna att allt detta är sant. Att jag väger precis så mycket som jag vill, jag är (så gott som) nöjd med min kropp och jag har ett sunt förhållande till mat och godsaker. För ett år sedan fanns detta endast i mina drömmar, jag hade ju försökt gå ner i vikt ”tusen” gånger och under hela mitt vuxna liv.

Igår var jag på stan med mina två bästa vänner och vi avslutade med en snabb middag på ett italienskt ställe. Jag stod och valde länge och väl, beslutade mig för en bit lasagne. Gott och väldigt mättande, lämnade halva biten. Det är ett STORT steg i min värld, att lämna mat för att inte bli så där proppmätt och må dåligt. För det jag gör numera när jag äter för mycket, jag mår dåligt. Förut åt jag mig alltid proppmätt, varje måltid, varje dag. Det är en omöjlighet för mig nu.

Så, jag nyper mig i armen *aj* och inser att det är sant! Jag är här, på riktigt och ja, wow…

Ha en underbar dag! (Idag blir det Itrim för mig och supervågen, spännande!)

Att vara sommarsmal

Detta är min första sommar, någonsin, som jag känner mig smal. Har varit mer eller mindre överviktig i hela mitt liv. Visst har jag vägt lika mkt som nu tidigare men har då inte känt mig smal men nu gör jag det. Det är underbart!

Att vara på stranden i bikini och tänka "Hm, vilken vältränad mage jag har..." eller säga "-Strandtennis? - gärna!". Det är superduperhärligt. Jag har dessutom hållt vikten hela sommaren trots för lite träning och för mkt mat.

Nu jobbar jag igen och det är dags för träningsdisiplin och ordentlig mathållning. Men jag är inte rädd för att äta längre, jag kan äta normalt utan att rusa upp i vikt som jag har trott tidigare. Jag kan ta några glas vin på helgen, jag kan ta en bit blåbärspaj eller en godisbit. Det känns bra att ha kommit så långt, att kunna äta utan dåligt samvete.

Om några veckor är det åter dags för Itrim-gruppträff. Men imorrn ska jag dit för att träna, ska även passa på att väga mig så jag får väl återkomma med resultatet här.

Bloggtorka - men jag lever ändå!

Har total bloggtorka, hinner inte just nu men jag lever iallafall. Just nu jobbar jag en mellan vecka mellan mina semestrar.

Förra veckan var vi på Malta hela familjen. Underbart skönt med mycket sol och salta bad, lek med barnen och avkoppling. Har varit livrädd att öka i vikt under den semestern. En semester innehåller ju alltid god mat och dryck. Nu var ju maten inte mkt att hurra för på Malta (engelskinspirerat med pasta, pizza, hamburgare och pommes till allt till och med den pocherade laxen!) men jag höll mig till mest pasta och beställde extra sallader. Jag unnade mig något vin eller öl varje dag, åt två glassar under veckan och åt massor av vattenmelon. När vi kom hem sent i torsdags natt så ställde jag mig på vågen, en klump i halsen och... Jag har gått ner i vikt! Behöver jag säga att jag blev glad?! :)

Nästa vecka är det dags för semester igen, det blir först på hemmaplan och förmodligen en tripp ut i Stockholms skärgård med mina barn. Veckan därpå drar vi söderut, Torsö i Vänern, Skara sommarland och Fjällbacka på västkusten. Ska bli kul att se nåt annat än Skellefteå (sambons hemvist) denna sommar.

Ha nu en härlig sommar och njut av god mat och dryck i rimliga mängder, det ska jag göra. :)

Kram!

Midsommar - kickoffen för sommaren!

Ja, imorrn så drar den igång - Sommaren 2009. Och nu är det snart dags för semester. Om en vecka sticker hela familjen till Malta och solen. Underbart!

Jag är livrädd att gå upp tre kilo i vikt och inte träna något när jag är där. Måste träna varje dag känner jag för att inte gå upp i vikt.

Jag har nu gått upp ett kilo sen jag började äta normalt (just nu faktiskt två men är på mens-dag 1 så jag hoppas att det beror på det). Träningen är hemligheten och jag får bara inte till det nu. Det blir inte planerad träning utan mer när jag hinner, en - två gånger i veckan bara. Joggade i söndags nästan 5 km och idag blir det Itrim. Vill inte gå upp i vikt - det är mardrömmen och det är så lätt hänt.

Lite rörigt inlägg - hoppas att ni har överseende. Och glad midsommar på er alla!

30 kg mindre pappa

Min pappa har blivit mindre. Jag har fått mer än 30 kg mindre pappa och allt är mitt fel!

I januari när jag började på Itrim-pulver och rasade snabbt i vikt så övertalade jag min pappa att börja han med. Min pappa var väldigt överviktig och sjuk på grund av det. Han motionerade ingenting, gick aldrig ens en liten promenad och åt helt galet.

Pappa gick till Itrim och "skrev på". Han började i samma viktminskningsgrupp som mig och rasade i vikt, mer än mig.

Idag, fyra månader senare, har min pappa blivit 34 kg mindre och har mindre kvar att gå ner än vad han har avklarat. Han mår bra, hans blodtryck är inte lika högt och han motionerar. En daglig promenad på närmare 7000 steg är en självklarhet för honom nu och att spela fotboll med barnbarnen är möjligt nu.

Jag är så glad och stolt att jag fick min pappa att börja på Itrim. Jag har räddat hans liv eller som han säger själv "om tio år hade jag legat och tuggat lera om jag inte hade gått ner i vikt nu".

Heja pappa, du är bäst och vilken tur att jag kommer få ha kvar dig längre "ovan leran". :)

Bikiniproblem

Så här 20 kg senare behövs det förstås en rejäl uppdatering av garderoben.

Garberoben har hittills fått sällskap av två par nya jeans, ett par tajta byxor, ett par tajts, shorts och en drös nya toppar. Det är fantastiskt kul att handla kläder när man kan gå på de vanliga avdelningarna. Drar numera 40-42 i byxor (förr 46-48) och S/M i tröjor. :)

Men... Ett stort Tony Irving MEN. Min bikini, som ni sett på bilderna vid -10 och -20, kommer att åka av när jag dyker i plurret i sommar. Jag måste hitta en ny! Och det skulle ju gå som på räls trodde jag men icke. Jag har fått ursmå tuttar, BH-storlek är numera A75/80. Att hitta en bikiniöverdel till dessa små rackare är inte lätt. Men jag ger inte upp, om jag inte hittar nåt i de vanliga butikerna får jag väl gå till de mer specialiserade. Önskade dock att den där röda på Stadium hade suttit fint...

Världens godaste muffins

Igår, efter Vårruset (som för övrigt gick galant och det känns inget i benen idag heller), var det en av tjejerna i vårt gäng som hade bakat muffins. De godaste blåbärsmuffinsen och jag tog en. Jag tog en muffins, med gott samvete och utan att må dåligt över det efteråt.

Har tänkt mycket på muffinsen sen dess. Var det värt det? Gjorde jag rätt? Skulle jag kanske stått över?

Och, nej, eller jo kanske jag ska säga. Jag gjorde precis rätt för mig just nu. Jag ville ha den, den var supergod och det var bra sen.

Har kommit ett steg närmare ett ”normalt liv som en normalviktig människa”. *bockar av*